bubblan vi har hamnat i

Som bubbelplast
i en bubbla
utan att veta nåt om världen utanför

Vi sitter och tittar ut
allt vi ser är en suddig bild
Vi har det varmt och skönt här

i vår bubbla

Snart kommer en busig person
och klämmer på bubblan
tills den spricker
med ett poff

Då blir vi fria
ser världen som den ser ut nu
egentligen.
Livet därutanför är väl lite mer ärligt
men säkert ganska varmt och skönt med.

Nu sitter vi i vår bubbla
ganska nöjda som det är
väntandes på att den diffusa bilden utanför
ska komma och krossa vår bubbla

Passion

Jag låter dina ord smeka min själ
och din tunga min kropp.

Tiden är en evighet
när du inte är här.

Tillsammans får vi den att stanna.

Med dig i mitt hjärta
plågas min själ av passion.

Jag ler av smärtan. Och plågas av längtan.

Alla känslor jag känner.
Alla samtidigt. De slår volter i min kropp.

Men tryggheten etsas fast.
Rädslan rinner av.

Mer sårbar än så här kan du aldrig få mig.

Med den oändliga passion jag har förunnats
är jag nöjd.

Det är trygghet. Att få känna det.

Du finns ständigt med på ett hörn
av mitt naiva unga hjärta.

Vi njuter när vi tillåter oss det.

Jag ser åt ett annat håll när du inte visar mig vägen.
Jag hittar min egen stig.

Men återvänder alltid till dig, när du lockar.

Jag vill se dig le.
Jag vill känna din rastlösa själ i min närhet.
Ditt mörker kommer aldrig åt mig.

men din mystik.

Till de ljuva söta tonerna av Rage Against The Machine ylar jag så högt att grannarna snart kommer och spöar upp mig.

Nu är det dags att göra riktigt fint i mitt hem.
Jag har ju till och med en namnskylt på dörren nu ju

dagens impuls

Impulslugg

saxen bara var ju där

säg att du vill

Älskling, säg att du vill följa med mig

Du är en av alla oss

Det är vi som är gårdagens barn
Som aldrig slutar vara barn

som vill göra något nytt

Kom följ med, följ med

på mitt äventyr

På min resa genom livet


Säg mig älskling
att du är en av oss


Ge inte upp hoppet

Det är viktigt

Ta livet för vad det är

lev ut detaljerna som gör dagen vacker

Se det fina i olika situationer.


Kom igen älskling, jag vill ha dig med på mitt tåg.
Det har många hållplatser, du får hoppa av om du ångrar dig.



Men hoppar du av kommer du aldrig på igen..



Livet är ingen dans på rosor
Klart jag inte lever i en drömvärld

Alla mynt har sin baksida
Men vad vore livet om det var helt utan drömmar

Nu sitter jag här och ler för mig själv

Jag tänker ju på dig

Händer det att du tänker på mig ibland?
Och kanske ler en smula...

Så häng med nu älskling

Följ med på mitt tåg

Jag tar inte samma väg som alla andra

inte ens samma väg jag själv åkt förut

Vi ger oss ut på ett nytt äventyr

en ny resa

du och du och du

Det är vackert på ett sätt jag inte förstår
att det regnar ser jag inte
det enda jag ser är det förskönade i lögnen

Jag ler och är glad
just nu och just här.
Jag hoppas du förstår att det är du som ger mig detta.

Jag går runt och drömmer som en barnunge.
Inte kan jag förmå mig att sluta.
Jag vet nånstans innerst inne att även den förskönade
sanningen har sin baksmälla.

det var länge sen nu

Klockan står stilla
mörker är ljus
ljus är mörker

en diffus bild av omvärlden
Tickandet av sekundvisaren
som inte rör sig

Nånting i ögonvrån
det är oviktigt
nu ser jag bara dig

drömmar och fantasier
huvudvärk av vardagligt slarv
dammråttorna samlas

Imorgon är en annan dag
kanske en mörk dag
kanske en ljus

Inget kan hindra
nu är nu
imorgon är sen

Den stolta kvinnans tysta uppror

En stolt kvinnas tysta uppror

är när meningskiljaktigheten inte hörs

När mannens kalsonger inte tvättas,
När kvinnans tid på annat förgörs.

Att pengarna föredelas ojämnt
märks på lönen.
När den stolta kvinnans kompetens
segregeras på grund av könen.

Medans mannen får mer,
står kvinnan bredvid och ler.

För nu ska upproret slå kall
företagets personal får bortfall

Den stolta kvinnans tysta uppror
att bli sin egen är svaret.

Mannen slänger soporna
och den stolta kvinnan ler
För hon tjänar plötsligt mer.

Du igen.. jag kan inte riktigt släppa dig när du beöker mina tankar hela tiden

Jag spelar på bordskanten
som om det vore pianotangenter

i mitt huvud hör jag de vackra tonerna
de påminner om dig

Utanför faller mörkret sakta
ganska sent nu
snart är det vår

En ny tid nalkas
Jag kan nästan känna din andedräkt
Jag kan nästan höra din röst

Jag spelar på bordskanten
som om det vore pianotangenter

Bredvid mig sitter du.
Jag kan inte spela piano, jag ser inte dig.

jag är naken och sårbar

Det som tänder ljuset är inte tändstickan
det är glöden som hettar i din blick

Lågan flammar upp när du öppnar fönstret
siluetten av din kropp dansar i ljusskenet

Du är här nu och du ser på mig med nya ögon.
Jag känner precis vad det är du vill med din blick.

Värmen av glöden, ljuset gör mig het, varm
i rummet finns skuggorna av dig och mig.

Skuggorna dansar med varandra
Slingrar sig i galna former överallt på väggarna

Med din blick klär du av mig naken
och här står jag nu inför dig, så sårbar

Under skuggorna, och ljusets sken
är jag din i natt..

jag önskar att denna natt är evig

framtiden?

Helvetes jävlar vad det kan kännas fint ibland.
Det finns hopp om livet trots allt ;)

Dagens läxa!

Låt aldrig dina vänner hjälpa dig att packa inför flytt när dom tar med sig en flaska Jack Daniels.

Varför?

Jo för att mitt finporslin nu är inoljat i smör, sylt och det luktar vitlök och curry om hela kartongen.
Personen i fråga tänkte inte på att visa saker bör man packa för sig och att kylvaror kan vara bra att packa sist, kanske till och med precis innan man åker.

Men men, jag älskar mina kära vänner ändå. Och visst fick jag en massa hjälp.

En vän i alla lägen,
är nu allt annat än sober.
Kanske inte helt benägen,
att städa ur garderober.

ensam kvar

svaga muskler
svaga för dig
ett hjärta slår intill mitt

jag står mitt i ljuset
det är du som är elden
som värmer, hettar och lyser upp

som en gryning
som avslöjar solens första strålar
precis så känner jag mig nu

jag är ensam kvar
ett ensamt hjärta slår
gryningen är här nu

du har gått

doft

En doft dröjer sig kvar
musik som blev en plötslig favorit
väntandes på gryningen
är jag klarvaken

havet är stilla i natt
nyss var det orkan
kvar är en svag doft
som dröjer sig kvar

en gång till
en endaste gång
jag fick smaka på frukten
jag fick känna doften.

Runt omkring är det kaos
i min sfär
är allt ljummet
mjukt
lätt

En kyss från mjuka läppar
ett leende
en doft som dröjer sig kvar
ett kaos vackrare än något annat paradis

din doft
min frukt
allt kaos
runt omkring
osynligt för mina ögon precis just nu

Flytta flytta flytta flytta flytta flytta....
På måndag på måndag på måndag på måndag
jaaaaaaaa jaaaaaaaaaa jaaaaaaaaaaaaaaa
längtar längtar längtar längtar längtar

gaaaaah

lite läskigt men bra

Det är lite otäckt
att äntligen släppa efter
att ge mig hän
låta ödet föra mig framåt.

Här är jag nu.
Nyfunna vänner
bekantskap på ett nytt sätt.
Jag faschineras av
hur lätt det är att få vänner för livet.

Lite läskigt är det att släppa all kontroll
men det är nog nyttigt.

Gårdagens fest var succé

Tracy Chapman - Matters of the heart

I lose my head
From time to time
I make a fool of myself
In matters of the heart
We should have been holding each other
Instead we talked
I make a fool of myself
In matters of the heart

But I asked before
Your reply was kind and polite
One wants more
When ones denied
I make a fool of myself
In matters of the heart

I wont call it love
But it feels good to have passion in my life
If theres a battle
I hope my head always defers to my heart
In matters of the heart

I guess Im crazy to think
I can give you what you dont want
I make a fool of myself
In matters of the heart

I wish that I had the power
To make these feelings stop
I lose all self control
In matters of the heart

I cant believe
Its so hard to find someone
To give affection to
And from whom you can receive
I guess its just the draw of the cards
In matters of the heart

You caught me off guard
Somehow you reached me
Where I thought I had nothing left inside
Ive learned my lesson Ive been edified
In matters of the heart

Ive spent my nights
Where the sleeping dogs lie
Not by your side
It feels so lonely
Once again Ive left to much to chance
In matters of the heart

Here I sit
Im feeling sorry for myself
Its quite a sight
But I have you to thank
For reminding me
Were all alone in this world
And in matters of the heart

Im already missing you
Although we wont say good byes
Until tomorrow afternoon
Maybe when and if I see you again
Well see eye to eye
In matters of the heart

I have no harsh words for you
I have no tears to cry
If the moon were full
Id be howling inside
It only hurts
In matters of the heart

If today were my birthday
Id be reborn
As brontes bird a bird that could fly
And all accounts would be settled
In matters of the heart

Matters of the heart

Lars Winnerbäck - Pacemaker

Jag tror att jag är mera kär i kärleken
i sig än i dig, förlåt
men det sitter mest i skallen

jag tänker, grubblar, velar
mer än känner, längtar, trånar och går åt 
är jag hjärtlös och förfallen

vi petar sönder allt och tappar
allt vi nånsin kunnat nå
tills bara skulden gör oss två
det är bara tur att hjärtat  klappar, ändå

a dagen går det mulnar strax
jag tror det är dax att gå på fest
vi måste göra nåt åt ledarn

vad var det som gick snett
vi gjorde rätt och nu gör vi fel i ren protest
har vi mött varandra redan

vi lever sönder samma dagar
vad ska vi prata om idag
Var det du som blev som jag
och alla ögonblick vi jagar
för att vara nånting mer än bra att ha

och stjärnor glittrar vackert
och vimlar av passioner kan det tyckas
men inga stjärnor inga himlar
över dom som inte lyckas

jag tror att du har fastnat
mer för tvåsamhet som grej
än för mig trots allt

det är så skönt när allt fungerar
det skulle varit vackert, starkt och varmt
men det känns fult och kalt och kallt
det är så trist när allt stangnerar

och ingen vill förlora
bara den som fick ett tack
bara den som inte stack
när tankar blev förstora och sprack

det var jag med allt mitt snack
om större ensamhet och plats att tänka på
det var du och dina vänner

jag tror att jag är mera kär i kärleken i sig
än i dig hurså?
det blir fel hur än man känner

det är så konstigt att försvinna
det känns så dumt att stanna kvar
och så befängt att leta svar
finns ingen eld som orkar brinna
inga röda mattor och ingen stolt fanfar

men stjärnor glittra vackert
och vimlar av passioner kan det tyckas
men inga stjärnor inga himlar
över dom som inte lyckas

som en skymt i varandras blickar
innan allting faller loss
a som ett konstgjort litet bloss
som en  "pacemaker" som tickar
för oss

Idag

Idag mår jag bra!
Ikväll kommer vännerna.
Lägenheten är renare än någonsin.
Tvätten är tvättad.
Jag är nyduschad, ren och fräsch.
Naglarna är målade.
Ett spännande äventyr ligger framför mig.
Alla problem känns små idag.

Musiken är vacker som strömmar ur högtalarna.
Jag är nöjd faktiskt.

Lite återstår idag att göra,
men dagen kommer vara bra.
Jag känner det på mig.

gubben som talar om rätt och fel

I min mage bor en gubbe.
Han talar om för mig när något är bra
eller dåligt.

När något jag länge kämpat för
såg ut att gå upp i rök
då sa han, "Ta det lugnt"

När allt kändes hopplöst
Och jag borde gett upp
då sa han, "Vänta och se"

Så nu av en slump
fick jag svaret på min fråga.
Min gubbe i magen har rätt.

Nu såhär i efterhand
känns det till och med
lite fånigt.

Nu ler jag åter
Och gubben kommer ha
all min respekt i fortsättningen.

Festivalskämtet nummer 1

Vet ni varför det är så lerigt i träsket (ena campingen på Hultsfredsfestivalen)???

Jo, det är för att så många veganer och vegetarianer campar där...


haha, jag vet att det är dåligt, men alla som någonsin campat där förstår!

Undersökningen är avslutad

Jag gjorde en undersökning för att se vilka som skulle på festival i år.
Så här blev resultatet ;)

Hultsfredsfestivalen fick 7 röster.
Träffades vi där månne? Jag röjde till "Rage against the machine" och delade ut kondomer.

Peace and Love var det enbart 1 röst på. Jag hoppas du kände lite fred och kärlek du som var där.

Det var 1 stackars person som är lättare alkoholiserad efter att ha varit på fasligt många festivaler den här sommaren. (Den alkoholfria ölen är god, och det alkoholfria vinet är billigt. Dags att nyktra till lite nu kanske)

Det var hela 4 personer som skulle på ett par stycken festivaler i år. hmm.. undrar vilka. Det har ju varit alternativIS i Västervik. Och Visfestivalen. Det är ju faktiskt ett par.

Det var 1 som skulle spela på festival. Jag tror jag vet vem ;) (och jag måste poängtera att Push the Daisy är bra, www.myspace.com/thadaisysband)

1 stackars torr jäkel tycker att festival är bajs. hmm.. tjaa mycket bajamajjor är det. Eller som vi säger i Norge PISSEBUREN.

Och slutligen så var det 1 person som ville på festival men inte kunde. Jobba bör man.. annars dör man.. eller så kan man åtminstone spara pengarna till nästa års biljett.


Hey, glöm inte att rösta i nästa omröstning.

the bitch is back

I´m not blue, I´m okey
I dont know what more to say

I feel good, I feel fine
I just drain myself in wine

So dont you bother mess with me.
I dont think you can handle the
bitch I am, that strenght I got.
The attitude, cause I´m so hot.

So dont you bother care for me
stand in line babe cant you see
There´s many men in front of you
youre the one that should be blue.

Mayby baby, you still have a chance
I might even let you have a dance
I am happy when youre on your knee
So are you ready to handle me?

Shake it baby

FAn

För övrigt har jag glömt bort min lillasysters födelsedag.. IGEN

Nu har jag haft huvudet i sanden på tok för länge
Jag har gömt mig från verkligheten och det är dags att röja upp i min garderob

Det är jobbigt att veta att det finns en massa saker att ta tag i,
men det är värre när man väntat med att ta tag i problemet och sen väl gör det.

Då har det lilla jobbiga problemet förvandlats till en hel katastrof.

Så nu pågår ett världskrig i mitt inre och jag ställs inför problem som inte har en lösning.
Eller en väldigt diffus lösning nånstans långt bort i fjärran.

Det allra enklaste är att sticka huvudet i sanden igen och sakta dö inombords.
Det allra jobbigaste är att ta tag i bekymret.

Inget mellanting finns att tillgå.

Antingen plåga mig själv mera med att lyckligt ovetandes gå runt och låtsas som ingenting, med en aningens magvärk och sömnlöshet om nätterna.

Eller så kan jag ta tag i problemet, medan den diffusa lösningen fortfarande finns.

Allt är så bräckligt, och den tredje och slutliga lösningen på alla problemen tänker jag inte ens nämna. Den kommer jag aldrig någonsin välja. Inte ens överväga.

Så, Mimmi. Bit i det sura äpplet. Ta konsekvensen för ditt handlande, må skit en stund.. Det blir trots allt bättre än bäst när jag väl tagit mig igenom skiten.

Just nu vill jag allra helst sätta mig ner och gråta. Eller supa skallen av mig.

Istället tänker jag sätta fart. Städa och göra fint. Börja packa. Ta en dusch. Klä mig fint.
Det får mig nog att må lite bättre. För tillfället i vart fall.

En gammal dikt jag kom att tänka på som jag skrev för ett halvår sedan passar in rätt bra just nu. Så jag slänger med den här och nu.

Trevande söker jag efter något att hålla i.
Mörkret gör det svårt för mig att ta mig fram.
Jag ramlar handlöst och landar på något mjukt.
Gamla minnen från förr. Dom blir mjukare med åren.
Jag reser mig upp och söker mig envist framåt.
Hjärtat bultar så hårt att det gör ont.
Jag stöter till saker, går emot och river upp gamla sår.
Jag längtar efter att få ge upp.
Där någonstans är lysknappen, men den är svår att nå.
Det gamla står i vägen.
En plötslig energi tvingar mig att fortsätta.
En förförisk melodi.
Jag tar tag i det gamla, flyttar det, lägger det bakom mig.
Och lampan är tänd.
Klart fönstrena behöver putsas, men annars är allt glasklart.

Till minne av de bortglömda och undangömda!

Bilden är tagen av Erik Carling.

På den gamla kyrkogården utanför psyksjukhuset finns det runt 400 gravar.

Jag var ute och promenerade tillsammans med min gode vän Erik Carling, när vi bestämde oss för att vandra förbi det gamla mentalsjukhuset. Det är inte bara en vacker plats, utan också ett av Västerviks turistmål. Eftersom jag snart ska flytta härifrån tyckte jag att det var dags att för första gången göra ett besök där.

Det var en rejäl promenad hemmifrån mig, men verkligen värt det. Vi gick längs med vattnet och pratade om allt mellan himmel och jord. Vi njöt av den vackra solnedgången och sommaren.

När vi närmade oss den gamla kyrkogården var jag nyfiken. Jag hade ju självklart hört talas om den innan, men aldrig sett den med egna ögon. En förvuxen äng uppenbarade sig framför oss och vi började genast undersöka.

Det jag möttes av var en tragik utan dess like. Det var gravar lite här och var. Vissa gravstenar såg handgjorda ut och hela kyrkogården var helt förfallen. Tydligen är det oklart för vad som ska hända med kyrkogården och vem som ska ta ansvar för den.


En artikel om kyrkogården
http://www.vt.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=2330947

En insändare om kyrkogården
http://www.vt.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=2331865

Vi såg oss omkring och fick sällskap av ett halvskyggt rådjur. Det var då jag hittade graven med den hemska dikten (se bilden ovan). Jag kunde inte förstå hur man kan skriva så på en grav.

"Visst är döden grym, visst är graven kall, men för den som blott lida skall är döden skönare än livet"

Vi lämnade kyrkogården och den tunga stämningen som rådde där för att gå vidare. Mentalsjukhuset tronade upp sig i all sin prakt och den vackra miljön vittnade inte för ett ögonblick om de plågsamma metoder som utövades för att göra patienter "friska", eller kanske rent inofficiellt skynda på deras död.

Igårkväll när jag återigen diskuterade kyrkogården med min vän Erik så hade han gjort lite efterforskningar.

Graven tillhör en ung tjej vid namn Elin som hade tagit livet av sig. Hon var schitzofren och antagligen inlagd på sjukhuset. Hon fick inte bara en grav, utan två stycken.

Ännu mer konstigt och vridet, och man kan ju undra hur friska dom som jobbade på sjukhuset var när dom tillät det. Elin var kanske schitzofren, men hon förtjänar lite värdighet. Den dikten och historien om de två gravarna ger mig kalla kårar längs med hela ryggraden och tankarna vandrar genast till alla andra som låg utplacerade. Huller om buller över hela slänten. 400 döda.

Vad dog dom av? Vad var deras sjukdomar? Blev deras sjukdom förvärrat av behandlingarna? Hur många tog sig egentligen levande och friska därifrån?

Och framförallt, varför bryr sig ingen om detta?

Det finns en kyrkogård och en historia att berätta, men det enda det talas om är att göra området till "holiday club".

Jag sörjer en stund i min ensamhet vid min dataskärm. Jag sänder en tanke till alla dom som ligger begravda i de övervuxna markerna kring sjukhuset. Och deras familjer.

Det jag sörjer mest är det bristande intresset av att berätta historian vidare. Vem är Elin?

Det sista jag tänker göra innan jag lämnar stan är att promenera ut till kyrkogården och lägga en blomma på hennes grav. Hon får mig att minnas en annan god vän, som lustigt nog bar samma namn. Elin. Hon tog livet av sig tidigare i år.

Så därför vill jag att mina ord och tankar ska föras vidare "till minne av de bortglömda och undangömda"

ALBATROSS

Nu ska jag berätta en liten anekdot.

I onsdags satte jag mig galet och spontant i en bil med främmande människor. Åkte hela vägen upp till Norge för att gå på Bluesfestival.

Jag och min kära vän Henri.

Vi lyckades köpa biljetter till "the Mick Fleetwoods bluesband" och på lördagen bar det iväg.
Vi var spända och förväntansfulla. Vi gick dit alldeles för tidigt i ösregn.

Som tur var hade vi paraply med oss. När vi stod där och trängdes under det grönvita konsumparaplyet insåg vi att vi inte var ensamma därunder.

Två kvinnor i 30-35 års åldern hade krupit under, och smög strax bakom oss. Deras uppsyn var som två dyblöta och busiga hundvalpar.

Vi fick oss alla fyra ett gott skratt, och började därefter snacka lite med dom. Det var ju såklart ok att dom sökte skydd för regnet under vårat paraply.

Vi pratade om kvällen, och jag nämnde att jag var så ledsen över att dom inte skulle spela min favoritlåt "Albatross". Det hade glatt mig så mycket, och var i princip det enda jag snackade om innan jag fick reda på att de inte tänkt köra den.

Då visar det sig att den ena kvinnans karl jobbar som ljudtekniker under konserten. Hon mumlade något om att hon skulle se vad hon kunde göra. Jag trodde hon hade fått storhetsvansinne, och fick hastigt leta rätt på biljetterna, för nu var det dags att gå in.

Kvällen gick och förbandet var fantastiskt. Gamla "Muddy Waters", eller en del av dom i vart fal. Kan ni tänka er det? Underbart att 21 år gammal få en chans att insupa lite äkta blueskultur. Live dessutom. Pinetop Perkins är 95 år vid det här laget, och spelar som en gud.

Jag skulle bara vandra iväg till "Pisseburen" (bajamaja på norske) när jag stöter på samma kvinna igen. Hon haffar tag i mig, ler stort och säger att hon "snacket med dom". Albatross blir deras andra extranummer.

Jag trodde hon skämtade med mig. Jag trodde verkligen hon skämtade med mig.

Min oro över att publiken skulle vara svag och att inga extranummer skulle bli av alls kom sen. Jag gick raka vägen fram och armbågade mig till scenen. Jag skulle minsann stå längst fram.
Och jag lovar att jag fick slåss hårt för min plats. Griniga kärringar, knuttar som hällde öl över mig och en gammal hög hippiekärring som nöp mig i rumpan slog till mig med sin keps och bumpade rumpa mot mig. Inget ont om gamla hippies, men låt min rumpa vara ifred åtminstone. Överallt dessa fulla vuxna. Jag och Henri sänkte garanterat medelåldern rejält.

Och så var det dags. Det var redan hett och svettigt. Jag släpade runt på en handväska som gjorde att ryggen kändes som att den skulle gå av.
Men när Mick Fleetwood äntrade scenen så försvann all all all irritation. Ett par galna ögon och en vit hårsvans.. Jag måste visa er en bild.
















Hela publiken vrålade och jag kände genast att det absolut inte under några omständigheter skulle bli en dålig konsert.

En gubbsnygg gitarrist/sångare (Rick Vito från originaluppsättningen 1987-1991) med många pluspoäng när han vickade på sina höfter, en lite yngre och charmant keybordist och en basist som knappt syntes på scenen.























I fokus stod Mick Fleetwood och Rick Vito. Deras samspel och lekfullhet på scenen var underbar att se. När Rick sjöng om en kvinna som var het, ändrade han om orden och sjöng om Mick i stället. And so on. Mick i sin tur gjorde en enorm prestation på trummor. Jag hade inte en susning på att trummorna kunde stå så mycket i fokus under en konsert som de gjorde här.

Enastående.

Till en början kände jag mig lite förvirrad över hur medryckt jag blev av musiken och energin. Men jag insåg att jag var en del av energin. Det var publiken som gjorde att artisterna nästa tårögt ansträngde sig till det yttersta för att ge oss våran upplevelse.

Sen var jag fast. Jag släppte loss alla tankar, all energi och bara följde med.

"Här och NU"

Plötsligt när jag stod där och imponerades av ett gitarrsolo som Vito drog av fick jag ögonkontakt med Mick Fleetwood. Han log stort åt mig och blinkade lekfullt med ena ögat. Jag log lika stort tillbaka till honom och visade med hela min själ hur mycket jag uppskattade att vara här och lyssna nu. Vi höll ögonkontakten en bra stund tills det var dags för Mick att lägga ett litet trumsolo. Det var till MIG! Jag kände att det var till mig.

Efter låten lämnade Mick trummorna och berättade i micken hur mycket det gladde honom att deras musik uppskattades. Av gamla som unga. Han sa det och sneglade mot mig. Min lycka var total. Jag kände mig yngst i världen där jag stod och mådde bättre än bäst.

Det kan man kalla hög på livet. Tidigare kvällar var jag onykter och festade loss med lille Henri, men denna kväll var jag helt nykter. Helt nykter men ändå så hög av musiken, hög på livet, hög på energin omkring mig, kärleken, bluesen. Jag lever för stunden.

Konserten fortgick med den ena fantastiska låten efter den andra. Och låtar som "Oh well", "Black magic woman" och andra gamla klassiker avlöste nya.

http://www.youtube.com/watch?v=IJ7l1Oxm40k

http://www.youtube.com/watch?v=I23kiv4f0_s&feature=related
(om ni kollar noggrant så ser ni snubben med vit kavaj.. han använde samma gitarr under denna konsert som 1987. f.ö samma år som jag föddes)

Plötsligt försvann alla av från scenen, ljuset dämpades och Mick körde loss ett enormt trumsolo. Utan dess like.

Den mannen tar mitt musikintresse till en ny nivå.

När trumsolot börjar avta inser jag att de andra bandmedlemmarna står vid sidan av scenen och faschineras av Micks prestationer. Mick får med publiken att sjunga "yeah" "oh oh oh" o.s.v. Och nu är det oss han leker med.

"where are you Rick, I cant hear you" skriker han plötsligt.
Rick svarar med gitarren och snart är musiken igång igen.

När det blev tyst igen gick ett sus genom byggnaden.
Mick slog ett slag på gitarren och redan där visste jag att det var dags för Albatross.
Äntligen.

Kika på det halvtaskiga videoklippet så får ni en smak av hur det var att vara där.

Välkomna in!





Min glädje och eufori efter den natten är obeskrivlig och jag kommer antagligen aldrig att kunna glömma Mick Fleetwoods galna ögon och fantastiska trummor.