linalåten

G D Em C
Så låt oss jagas utav skuggorna,
Vi kan ha picnic på en trottoar någonstans

G A7 D
Där solen alltid skiner över oss

G D Em C
Vi har hittat varandra med hjälp av en cheesecake
nu beklagar vi oss över alla puckon ihop

G A7 D
Men vi menar aldrig något ont med det

C Em G D x2
Nyfunna vänner, tillsammans skapar vi kaos
Det är sånt som händer, när fria själar möts

C Em G D Em
Hand i hand möter vi alla problem

Vilsen i Världen

Nu är jag liten igen.
Som ett barn.
Jag är mörkrädd, höjdrädd, rädd för spindlar, törs inte åka hiss, vågar inte gå hem när det är mörkt, är rädd för att slå mig om jag cyklar för snabbt, vill inte bli osams med min bästis, vill att mamma ska finnas till hands, vill leka vuxen utan att behöva vara det, vill bara göra en massa bus, vill ha sviktande knän när en kille ler åt mig, vill spela kula på skolgården, vill träna på "den blomstertid" inför skolavslutningen, vill bara vara.. UNG. Liten.. Ett barn igen.

Men jag börjar inse att jag inte är ett barn. Snarare en tragisk vuxen. Sådär på gränsen till att vara ung och vuxen. Vill inte ta ansvar, men är fortfarande nöjd över att få handla på systemet.

Jag vill göra en massa bus. Skratta och ha roligt. Inte på vuxenvis, och inte på barnsligt vis heller.

Vad är jag om jag varken vill vara vuxen, eller ett barn.

Min identitet är borta med föresten.
Jag behöver någon som kan intyga att jag är jag för att få ett nytt ID.
Innan jag skaffat det har jag ingen identitet. Det känns liksom tomt på något vis. När det inte räcker till att jag själv kan intyga att jag är jag.

Jag frågade polisen vad jag skulle ha gjort om jag inte hade någon familj/vänner/närstående som hade kunnat intyga åt mig. Då svarade hon mig kort att jag inte skulle kunna få ut något nytt pass i vart fall.

Sorgligt.

Så jag dedikerar en tanke till alla er som hastigt blivit erbjudna att åka till Frankrike, men inte får något nytt pass för att ni är ensammast i världen. Själv utnyttjar jag alla mina vänner så fort jag får chansen. (tack Jocke för att du ställer upp och intygar att jag är jag på måndag <3 Jag får min identitet tillbaka.)

Så, så var man ett barn igen. Nu ska jag sova. Dra täcket över huvudet och hoppas på att tandläkaren fortfarande är gratis. Eller låtsas att jag får ett klistermärke när jag ringer 112 imorn och frågar efter jourhavande tandläkare. Jävla skit att jag inte har några värktabletter.

Eller vafaan.. Jag slår upp ett bad, rakar benen, smörjer in dom med brun utan sol, tvättar håret och SEN går jag och lägger mig. Jaa.. Är jag vuxen eller ett barn egentligen?

Det här med att växa upp alltså...

Utan ansvar!

Jag har slutat ta ansvar.
Jag är okej, oroa dig inte.
Jag dricker lite för mycket.
Det är lugnt, det är sommar.
Jag har slutat bry mig.
Jag bryr mig om dig, men jag menar det andra.
Jag kanske är lite tröttare än vanligt.
Sova är inget för mig.

Det finns så många måsten.
Jag känner mig som ett barn.
Jag tror visst att nån annan gör det åt mig.
Äsch, jag fixar det sen.
Jag undrar om jag verkligen ser allt omkring mig.
Det är lite dimmigt ibland.

Nu är det kanske dags att reda ut allt.
Eller så gör jag det sen.
Eller så växer jag upp och blir gammal.
Eller så håller jag mig ung och utan ansvar,
så länge jag kan.

Men du...

Oroa dig inte för mig. En dag växer jag också upp.

Orka!

Torra tårar över spild mjölk.
Rostiga toner från ett ostämt piano.
Gammal mat som ligger och ruttnar i solen.
Frystorkat kaffe, som än en gång blivit varmt.
Tunga andetag, utan syre.
Hetta utan värme.

Ett tyst piano

Pianot är tyst idag.

Inga ljuva toner strömmar.

Det är ostämt.

Det är ingen fager ängel som spelar.

Idag skiner solen,

men det är inget som jag ser.

Jag svettas mest.

Och har nog fått solsting.