ALBATROSS

Nu ska jag berätta en liten anekdot.

I onsdags satte jag mig galet och spontant i en bil med främmande människor. Åkte hela vägen upp till Norge för att gå på Bluesfestival.

Jag och min kära vän Henri.

Vi lyckades köpa biljetter till "the Mick Fleetwoods bluesband" och på lördagen bar det iväg.
Vi var spända och förväntansfulla. Vi gick dit alldeles för tidigt i ösregn.

Som tur var hade vi paraply med oss. När vi stod där och trängdes under det grönvita konsumparaplyet insåg vi att vi inte var ensamma därunder.

Två kvinnor i 30-35 års åldern hade krupit under, och smög strax bakom oss. Deras uppsyn var som två dyblöta och busiga hundvalpar.

Vi fick oss alla fyra ett gott skratt, och började därefter snacka lite med dom. Det var ju såklart ok att dom sökte skydd för regnet under vårat paraply.

Vi pratade om kvällen, och jag nämnde att jag var så ledsen över att dom inte skulle spela min favoritlåt "Albatross". Det hade glatt mig så mycket, och var i princip det enda jag snackade om innan jag fick reda på att de inte tänkt köra den.

Då visar det sig att den ena kvinnans karl jobbar som ljudtekniker under konserten. Hon mumlade något om att hon skulle se vad hon kunde göra. Jag trodde hon hade fått storhetsvansinne, och fick hastigt leta rätt på biljetterna, för nu var det dags att gå in.

Kvällen gick och förbandet var fantastiskt. Gamla "Muddy Waters", eller en del av dom i vart fal. Kan ni tänka er det? Underbart att 21 år gammal få en chans att insupa lite äkta blueskultur. Live dessutom. Pinetop Perkins är 95 år vid det här laget, och spelar som en gud.

Jag skulle bara vandra iväg till "Pisseburen" (bajamaja på norske) när jag stöter på samma kvinna igen. Hon haffar tag i mig, ler stort och säger att hon "snacket med dom". Albatross blir deras andra extranummer.

Jag trodde hon skämtade med mig. Jag trodde verkligen hon skämtade med mig.

Min oro över att publiken skulle vara svag och att inga extranummer skulle bli av alls kom sen. Jag gick raka vägen fram och armbågade mig till scenen. Jag skulle minsann stå längst fram.
Och jag lovar att jag fick slåss hårt för min plats. Griniga kärringar, knuttar som hällde öl över mig och en gammal hög hippiekärring som nöp mig i rumpan slog till mig med sin keps och bumpade rumpa mot mig. Inget ont om gamla hippies, men låt min rumpa vara ifred åtminstone. Överallt dessa fulla vuxna. Jag och Henri sänkte garanterat medelåldern rejält.

Och så var det dags. Det var redan hett och svettigt. Jag släpade runt på en handväska som gjorde att ryggen kändes som att den skulle gå av.
Men när Mick Fleetwood äntrade scenen så försvann all all all irritation. Ett par galna ögon och en vit hårsvans.. Jag måste visa er en bild.
















Hela publiken vrålade och jag kände genast att det absolut inte under några omständigheter skulle bli en dålig konsert.

En gubbsnygg gitarrist/sångare (Rick Vito från originaluppsättningen 1987-1991) med många pluspoäng när han vickade på sina höfter, en lite yngre och charmant keybordist och en basist som knappt syntes på scenen.























I fokus stod Mick Fleetwood och Rick Vito. Deras samspel och lekfullhet på scenen var underbar att se. När Rick sjöng om en kvinna som var het, ändrade han om orden och sjöng om Mick i stället. And so on. Mick i sin tur gjorde en enorm prestation på trummor. Jag hade inte en susning på att trummorna kunde stå så mycket i fokus under en konsert som de gjorde här.

Enastående.

Till en början kände jag mig lite förvirrad över hur medryckt jag blev av musiken och energin. Men jag insåg att jag var en del av energin. Det var publiken som gjorde att artisterna nästa tårögt ansträngde sig till det yttersta för att ge oss våran upplevelse.

Sen var jag fast. Jag släppte loss alla tankar, all energi och bara följde med.

"Här och NU"

Plötsligt när jag stod där och imponerades av ett gitarrsolo som Vito drog av fick jag ögonkontakt med Mick Fleetwood. Han log stort åt mig och blinkade lekfullt med ena ögat. Jag log lika stort tillbaka till honom och visade med hela min själ hur mycket jag uppskattade att vara här och lyssna nu. Vi höll ögonkontakten en bra stund tills det var dags för Mick att lägga ett litet trumsolo. Det var till MIG! Jag kände att det var till mig.

Efter låten lämnade Mick trummorna och berättade i micken hur mycket det gladde honom att deras musik uppskattades. Av gamla som unga. Han sa det och sneglade mot mig. Min lycka var total. Jag kände mig yngst i världen där jag stod och mådde bättre än bäst.

Det kan man kalla hög på livet. Tidigare kvällar var jag onykter och festade loss med lille Henri, men denna kväll var jag helt nykter. Helt nykter men ändå så hög av musiken, hög på livet, hög på energin omkring mig, kärleken, bluesen. Jag lever för stunden.

Konserten fortgick med den ena fantastiska låten efter den andra. Och låtar som "Oh well", "Black magic woman" och andra gamla klassiker avlöste nya.

http://www.youtube.com/watch?v=IJ7l1Oxm40k

http://www.youtube.com/watch?v=I23kiv4f0_s&feature=related
(om ni kollar noggrant så ser ni snubben med vit kavaj.. han använde samma gitarr under denna konsert som 1987. f.ö samma år som jag föddes)

Plötsligt försvann alla av från scenen, ljuset dämpades och Mick körde loss ett enormt trumsolo. Utan dess like.

Den mannen tar mitt musikintresse till en ny nivå.

När trumsolot börjar avta inser jag att de andra bandmedlemmarna står vid sidan av scenen och faschineras av Micks prestationer. Mick får med publiken att sjunga "yeah" "oh oh oh" o.s.v. Och nu är det oss han leker med.

"where are you Rick, I cant hear you" skriker han plötsligt.
Rick svarar med gitarren och snart är musiken igång igen.

När det blev tyst igen gick ett sus genom byggnaden.
Mick slog ett slag på gitarren och redan där visste jag att det var dags för Albatross.
Äntligen.

Kika på det halvtaskiga videoklippet så får ni en smak av hur det var att vara där.

Välkomna in!





Min glädje och eufori efter den natten är obeskrivlig och jag kommer antagligen aldrig att kunna glömma Mick Fleetwoods galna ögon och fantastiska trummor.