Solen, regnet, vinden, elden

Solen värmer den som är glad
bränner den som är impulsiv
gömmer sig för den som känner sig ensam

Regnet svalkar den som är het
piskar den som är sliten
blöter den som är på väg att drunkna.

Vinden stöttar den som är på rätt väg
hindrar den som går fel
Står stilla för den som är osäker.

Elden brinner för den som har gnistan
är för het för den som har bråttom
slocknar för den som har tappat viljan.

Solen, regnet, vinden och elden
är bra för den som har viljan
dåligt för den som tappat lusten
och farligt för den som vill för mycket.

blev lite vanligt bloggande med

Jag satte mig ner och kollade över lite vad jag hade skrivit. Det visar sig då att jag har skrivit ca 50 dikter på datorn. Alla oredigerade handskrivna dikter har jag inte räknat in då, men det är säkert ungefär lika många.

Det har alltså gått två månader och jag har skrivit runt 70-100 dikter.

Utöver det har jag skrivit klart utkastet till min bok. Insändare till VT och bloggar på Congerobloggen, och min "dagboks"-blogg med.

Jag skriver på allt jag kommer över. Gamla kvitton. Inköpslistor. Jag skriver på mobilen, så där har jag fullt av små visdomsord.

Ord är makt. Jag skrev en dikt en gång som handlar om att skriva. Där skrev jag om hur orden inte ska vara ord, utan en känsla. Man ska inte tolka orden man läser, utan känslan man känner.

Jag förmedlar känslor med mina ord. Man kan stirra sig blind och undra vad jag menar, och gör man det har man missuppfattat mig. Jag vill att man ska läsa mina dikter och känna känslan jag kände när jag skrev den.

Jag vet att det finns en massa regler för hur texter ska se ut. Att olika verser ska känna igen varandra, och bla bla bla. Det fina i det som jag skriver är att jag bara skriver det jag känner för för stunden. Just nu känner jag för att skriva ett ord.

Varm

Det finns ingen som kopplar vad jag menar med det. Det enda man kan förstå är känslan av att vara varm. Jag är varm för att livet är underbart. För att jag ligger under ett täcke. För att jag har feber.

Jag är varm när jag tänker på vänner jag gillar. Jag blir varm när jag tänker på dom som gör mig illa. Ja, jag blir varm, jag kokar nästan över.

Vad gör dig varm? Och förstår du vad jag menar?

Nu ska jag ta tag i min dag. Det borde jag gjort för länge sen.
Men jag har slutat kräva så mycket av mig själv. Jag är den eviga tidspotimisten, jag hänger fast vid uttrycket "det löser sig" och jag har tandvärk.

Så är det. Ord. Dom strömmar ur mig. Vill du läsa dom så läs. Annars låt bli. Kommentera gärna. Jag vill veta vad du tycker.

Kärlek
/mimmi

Förkyld med feber

Vaken betyder vemod.
Munnen är full av taggtråd.
Jag hostar tills jag får ont.
Tandvärk.
Lungorna rosslar.
Huvudet bankar som om någon var därinne.
Orkar inte resa mig upp.
Borde kliva upp ur sängen.
Borde göra saker.
Ligger kvar.
Med feber.
Blomman dör i mitt fönster.
Jag orkar inte göra något åt det.
Jag orkar inte göra nåt.
Jag svarar inte ens i telefon.
Vet inte vad jag ska säga.
Kan inte säga nåt heller.
Min röst har försvunnit.
Febern gör mig konstig.
Nu måste jag gå upp.
Jag har mycket jag måste göra idag.
Bara låtsas som ingenting.
Dricka mycket kaffe och glömma bort att man är sjuk.
Sen får jag svimma ner i sängen igen.
För ännu en sömnlös natt.
Hostandes.
För att återigen vakna upp.
Lite mer sjuk än dagen innan.
Mer saker att göra ändå.

Morgontimmans grubblerier (del 2)

Dom behöver inte vara intellektuella
tankarna som snurrar.
Dom kan vara lika ihåliga som en toarulle.
man kan nästan höra ekot.

Det är precis som om tankarna skjuts upp.
Man vet inte var man ska börja.
Det finns ingen konkret start.
Då är det smidigast att blunda.

Blunda ja, men inte sova.
Det går inte.
Tankarna finns ju där.
Hur man än försöker glömma.

Morgontimman är här igen.
Sakta ljusnar det ute.
Fötterna är varma inatt.
För varma, nästan så man förgås.

Känslan av att bara vilja ge upp.
Den är total.
Ge efter, ge vika.
Tröttheten kommer, och den kommer ordentligt.

Hur är tanken att livet ska gå vidare?
När man själv inte har en aning.
Hur ska man veta åt vilket håll man ska kliva åt?
När inte ens benen bär.

Livet kan vara en plåga.
Alltsom oftast bjuds det på gräddbullar.
Men ibland ska styrkan prövas.
Då står man där plötsligt och måste ta steget.

Var är vinden när man behöver den som bäst.
Den behövs för att visa vägen.
Att stå där helt ensammen kan vara en risk.
En risk för riskabel för att ta.

Känslan av att vilja falla.
Hårt och handlöst.
Ligga i en hög och bara blunda.
Sluta sig från omvärlden.

Då kommer signalen.
Den som säger åt dig att leva.
Den som tvingar dig upp på fötterna.
Man får inte fastna för långa stunder.

Livet ska inte vara lätt.
Man behöver må dåligt för att man ska må bra.
Livet är som skönast när man tagit sig upp.
Upp till ytan, efter det att botten är nådd.

Nu är det dags att sova.
Morgonen bjuder på nya överaskningar.
Men hur ska man veta.
Det är då man har somnat.

Rasade korthus

Hela livet hade den gamla farbrorn jobbat för att bygga det högsta korthuset.

För varje dag hade han byggt korthus som ganska snart rasat.
Då hade de varit så obetydligt små, så det hade inte gjort så mycket.

Men så en dag lyckades farbrorn göra ett korthus, större än något han sett innan. För var kort han placerade blev han mer och mer orolig för att det skulle rasa. Men sin oro till trots kunde han inte sluta.

Intensivt byggde han på sitt korthus. Han glömde bort tid och rum och det blev bara högre och högre.

Med ett barns glöd i ögonen placerade han kort efter kort. Oron över att det skulle rasa nu var enorm.

Med en darrig hand placerade han det sista ödesdigra kortet och korthuset rasade.

Med en stor sorg i sitt hjärta såg han på spillrorna som var kvar. Det fanns så mycket kort omkring honom att han nästan drunknade i dom.

Den kvällen dog något i honom. Lusten och viljan var som spårlöst borta. Han hade byggt det för högt, och klarade inte av att se när det rasade.

Han försökte aldrig mera bygga korthus igen.