Nu har jag haft huvudet i sanden på tok för länge
Jag har gömt mig från verkligheten och det är dags att röja upp i min garderob

Det är jobbigt att veta att det finns en massa saker att ta tag i,
men det är värre när man väntat med att ta tag i problemet och sen väl gör det.

Då har det lilla jobbiga problemet förvandlats till en hel katastrof.

Så nu pågår ett världskrig i mitt inre och jag ställs inför problem som inte har en lösning.
Eller en väldigt diffus lösning nånstans långt bort i fjärran.

Det allra enklaste är att sticka huvudet i sanden igen och sakta dö inombords.
Det allra jobbigaste är att ta tag i bekymret.

Inget mellanting finns att tillgå.

Antingen plåga mig själv mera med att lyckligt ovetandes gå runt och låtsas som ingenting, med en aningens magvärk och sömnlöshet om nätterna.

Eller så kan jag ta tag i problemet, medan den diffusa lösningen fortfarande finns.

Allt är så bräckligt, och den tredje och slutliga lösningen på alla problemen tänker jag inte ens nämna. Den kommer jag aldrig någonsin välja. Inte ens överväga.

Så, Mimmi. Bit i det sura äpplet. Ta konsekvensen för ditt handlande, må skit en stund.. Det blir trots allt bättre än bäst när jag väl tagit mig igenom skiten.

Just nu vill jag allra helst sätta mig ner och gråta. Eller supa skallen av mig.

Istället tänker jag sätta fart. Städa och göra fint. Börja packa. Ta en dusch. Klä mig fint.
Det får mig nog att må lite bättre. För tillfället i vart fall.

En gammal dikt jag kom att tänka på som jag skrev för ett halvår sedan passar in rätt bra just nu. Så jag slänger med den här och nu.

Trevande söker jag efter något att hålla i.
Mörkret gör det svårt för mig att ta mig fram.
Jag ramlar handlöst och landar på något mjukt.
Gamla minnen från förr. Dom blir mjukare med åren.
Jag reser mig upp och söker mig envist framåt.
Hjärtat bultar så hårt att det gör ont.
Jag stöter till saker, går emot och river upp gamla sår.
Jag längtar efter att få ge upp.
Där någonstans är lysknappen, men den är svår att nå.
Det gamla står i vägen.
En plötslig energi tvingar mig att fortsätta.
En förförisk melodi.
Jag tar tag i det gamla, flyttar det, lägger det bakom mig.
Och lampan är tänd.
Klart fönstrena behöver putsas, men annars är allt glasklart.