en helt vanlig måndag

jag klickar på random i min musikspelare och inser hur mkt musik jag aldrig har lyssnat på men ändå har i min ägo. Härligt bra musik dessutom.

Musiken blir viktigare och viktigare för mig. Det är det som ger mig fokus och koncentration.

Jag är trött och det är eftermiddag. måndag dessutom. Jag lägger inte någon energi i nåt. Inte ens det som är roligt. Jag är ju trött. men det är okej att vara trött. Jag vet att jag har varit energisk som en busig kattunge hela dagen annars. Jag tror jag har livat upp stämmningen lite.

Nej, idag är jag varken språkpolis eller engagerad i vad jag skriver. Blaj blaj blaj.

Är jag stressad när jag inte andas ordentligt? Jag försöker, men jag andas inte med magen. Jag tror inte nån visat hur man ska göra.

Ja och så det här med att vara kissnödig. Jag har inte ens motivation till att göra det.

Ikväll ska jag baka kladdkaka till onsdagsfikat. Det är min tur att bjuda. Anna hjälper mig. Kan bli skoj.

mm.. jo.. jag vet egentligen vad som försigår i mitt huvud just nu. Jag försöker tänka på annat och när jag inte tänker på annat så blir jag omotiverad och tänker inte alls. Hellre det än att tänka på det jag vill tänka på.

sjukt snurrigt.. jag vet.

Men det finns en sak jag vill tänka på. Och jag ska inte ska inte ska inte.

Ju mer jag försöker hindra mig själv från att tänka på det så tänker jag på det desto mer.

jisses. Jag trodde jag var för gammal för sånt här.

ja tydligen inte..

ja..

mm

nää

jahaa

vad ska jag skriva om nu då?

Jag får inte skriva om det jag egentlgien vill skriva om.

vilket är försent. Eftersom jag skriver om det jag vill skriva men ändå inte. Jag säger ju inte vad det handlar om. Men jag kan inte sluta tjata om det.

Nyfiken?

Ja.. var det. För det är spännande. Och jobbigt. På samma gång liksom. Och jag får inte berätta för nån om allt det spännande. Och jag får inte prata ut med nån om det jobbiga heller.

fan.

Som att skratta samtidigt som man gråter. Eller stirra in i taket och vara deprimerad, samtidigt som man är så lycklig att man kan springa sju mil. Eller att äta en god jordgubbe och en rutten samtidigt.

Som att höra sin absoluta favoritlåt spelas sönder i en dålig cover.

som att andas in frisk luft samtidigt som man tänder en ciggarett och förstör sina lungor.

Eller som att sticka en halsduk med förstora maskor så att man fryser även om halsduken är snygg.

Eller som att vara kär, men inte få den man vill ha..

eller få vänta på den man vill ha...

i en evighet..

och gråta för att det är så fruktansvärt jobbigt..

men ändå vara så sjukt lycklig för att man aldrig någonsin har kännt så innan. och att allt är så fint.. och att mn liksom fångade ögonblicket när det inträffade.. njöt av det till fullo.

det är väldigt fint och fult på samma gång. Det är som att mitt i alla vackra färger kommer en hemsk gråskala fram. En sanning som är jobbig att hantera.

En glädje och en smärta. Ajfaaan.

Vilket styrketest. Jag måste börja hårdträna för att härda ut den tid det ska ta. Ta det lugnt. Andas. Långa djupa andetag. Ta emot de leenden jag kan få. De små små steg som måste tas i rätt ordning. Så att man inte ramlar ner för stupet. Och dör av smärtan.

det kan lika gärna vara stundens ingivelse. Ett litet ögonblick att värdesätta. Att tolka i en oändlighet.

Finns det något som är svårare än sanningen?

Har du nu orkat läsa allt mitt skitsnack, snälla glöm bort det igen. Detta är min huvudvärk för en tid framöver. Förhoppningsvis kommer den sluta i något mycket lyckligt. Om det är på väg åt andra hållet lovar jag att säga till i förväg så att nån kan finnas där och ta emot mig när jag är på väg att landa. Då kommer jag behöva det. Om.. om.. om..

Tänk om.. tänk om man kunde få det där ögonblicket på repeat?