Jag står i centrum och världen snurrar omkring mig.
Jag svänger runt varv efter varv och människorna omkring mig är som i en dimma.
Det känns som kväll, det är bara eftermiddag.
Det är vinter.
Mörker, stjärnor och en vit puffande andedräkt omkring mig som en dimma.
Det är så kallt, men jag snurrar och håller värmen.

Du vackra hand som ligger på min axel. Du späda ansikte som ler mot mig. Jag mår bra nu. Kanske bara just nu. Men nuet är det viktigaste.

Jag känner mig så liten när jag ser upp mot stjärnorna. Livet, naturen och jorden är så stort. Jag är så liten. Jag är som en del av det enorma pussel. Skulle jag försvinna så skulle ett litet litet hål bildas i pusslet. Det finns ju annat som är så mkt större.

Jag kan nog göra skillnad. Om jag slutar snurra. Jag behöver få klarhet i min omgivning. Inte snurra runt i mitten som en orkan. Jag hinner inte med i mitt egna tempo. Allt blir så suddigt.

Det pirrar i min mage just nu. Den vackra handen kittlar mig lite. Jag skrattar gott. Det har jag förtjänat.