morgontimmans grubblerier

Dom behöver inte vara intellektuella

tankarna som snurrar.

Dom kan vara lika ihåliga som en toarulle.

man kan nästan höra ekot.

Det är precis som om tankarna skjuts upp.

Man vet inte var man ska börja.

Det finns ingen konkret start.

Då är det smidigast att blunda.

Blunda ja, men inte sova.

Det går inte.

Tankarna finns ju där.

Hur man än försöker glömma.

Morgontimman är här igen.

Sakta ljusnar det ute.

Fötterna är varma inatt.

För varma, nästan så man förgås.

Känslan av att bara vilja ge upp.

Den är total.

Ge efter, ge vika.

Tröttheten kommer, och den kommer ordentligt.

Hur är tanken att livet ska gå vidare?

När man själv inte har en aning.

Hur ska man veta åt vilket håll man ska kliva åt?

När inte ens benen bär.

Livet kan vara en plåga.

Alltsom oftast bjuds det på gräddbullar.

Men ibland ska styrkan prövas.

Då står man där plötsligt och måste ta steget.

Var är vinden när man behöver den som bäst.

Den behövs för att visa vägen.

Att stå där helt ensammen kan vara en risk.

En risk för riskabel för att ta.

Känslan av att vilja falla.

Hårt och handlöst.

Ligga i en hög och bara blunda.

Sluta sig från omvärlden.

Då kommer signalen.

Den som säger åt dig att leva.

Den som tvingar dig upp på fötterna.

Man får inte fastna för långa stunder.

Livet ska inte vara lätt.

Man behöver må dåligt för att man ska må bra.

Livet är som skönast när man tagit sig upp.

Upp till ytan, efter det att botten är nådd.

Nu är det dags att sova.

Morgonen bjuder på nya överaskningar.

Men hur ska man veta.

Det är då man har somnat.