Dikten handlar om..

I en diskussion om saker jag brinner för dyker mitt ryska temperament upp.

Dikten är helt värdelös, och det skiter jag i. Mitt hjärta bultar lite extra för dessa ord i vart fall.
Jag minns när jag var liten.
Jag satt i vit spetsklänning och söta skor. Jag var livrädd för fotografen som skulle få mig att le.
När jag blev äldre talade jag aldrig om för mamma när det var skolfoto, ser därför ut som den pojkflicka jag är på de allra flesta bilderna efter det.

En diskussion om jämställdhet.. positiv särbehandling. Om att vara rädd.
Jag vägrar vara rädd för att jag är kvinna, men jag kan vara rädd ibland för att jag är människa.
Någon uttryckte de orden så klokt.

Men vad gäller mitt ryska temperament har jag lärt mig att det inte är att leka med. Jag står starkt fast vid min åsikt. Men jag får akta mig för att bli trångsynt. Jag ser rött.. och rakt.. Och enkelspårigt.

Se upp för ryssen. Och kommentera gärna dikten för i helskotta, kanske blir det fler?