dikten handlar om..

Någon tyckte inte att jag skulle skriva ut en förklaring på dikterna. Det bästa är om dom talar för sig själva och att läsaren får skapa sin egen känsla över orden.

Nu sitter jag lite bakis, dagen efter internationella kvinnodagen. Jag träffade en kvinna som var snickare och jobbade på skanska, och en annan kvinna som arbetade som båtbyggare på Windy.
Passande tyckte jag.

Jag har i vart fall bestämt mig för att skriva något kring varje dikt, även om någon hade rätt i det han sa, så känner jag att jag vill trots allt förmedla min känsla, och då kan jag åtminstone beskriva omständigheterna kring dikten.

Den här dikten uppkom efter att det kliat i händerna på mig en hel dag. Jag satt på en konferens med en massa politiska pampar och diskuterade och funderade kring våld i nära relationer. Jag såg en hemsk film som fick tårarna att rinna.

Jag hade varken penna eller papper, och ville inte heller försvinna in i mig själv där jag satt och försökte vara social. Men när tillfället bjöds, och jag fick papper och penna framför näsan på mig, och en diskussion där jag inte alls kände mig hemma i, så skrev jag så pennan glödde.

Min vän jag var där med råkade läsa det jag skrivit, och ordnade det så fint, så jag fick gå upp på scenen och läsa upp detta inför alla pamparna. Jag trodde att hjärtat skulle stanna på mig. Kallsvettig och nervös.

Men det är bakgrunden till denna text. Känslan och storyn får ni pussla ihop själva, efter era egna erfarenheter.